Virtuella eller jävligt äkta.
bloggvänner (det finns ju sådana också), skype (ändå mest live iaf).
Vi har kompisar hos oss hela tiden, med oss i vår lilla del av världen.
Men vänner, sådana som man träffar över en lunch.
Riktiga homies som ringer och meddelar att nu är jag på väg
med släpet, vi möts kl 9.30 på byggfirman.
Killar som Snickarn som ställer upp med byggexpertis.
Krysskollegor som vill träffas över en kaffe och surra lite skit.
Vänner man känt sedan barnsben som trots långa uppehåll
mellan kontakten ändå står en så nära.
En sådan ska jag berätta om nu.
I mitten på 80-talet var jag med i två grupperingar kan vi säga.
Det ena gänget höll till på Norra Gryta. Det var mina sportpolare.
Matte, som jag berättat om, var den som stod närmast.
Det andra gänget höll till på Södra Gryta.
Lite hårdare boys. Hängde på fritidsgården, tjuvrökte och hittade
på en jädra massa bus.
Jag hängde ungefär fifty fifty. Det var ju så att med idrottarna
hade vi ett gemensamt intresse i sport av alla slag.
Söderkisarna, ja där hängde brudarna... Ja, ni förstår.
Min närmaste där, Jocke, var en skön lirare.
Tillsammans var vi 2 tredjedelar av de 3 musketörerna.
Åkte moppe, raggade tjejer, hade långt hår och trasiga jeans.
Vi höll ihop ganska länge, en bra bit upp i 20-års åldern.
Jag bodde ofta hos J i ungdomsåren, dels för att min syrra var (och är)
som hon är och dels för att det var lite spännande.
J plastfarsa var inte alltid så stabil med spriten (periodare)
men alltid snäll och glad. Mamma var en av de bra, grym
dam med fantastiska matbegåvningar (hennes kalops, ihaaaa).
Storebrorsan tillhörde de då beryktade grabbarna på stan,
de som drog runt med en känd boxare (os-silver) och muckade.
För att vid bråk skicka fram ovan nämnd för att göra processen kort.
Lillebror var en försynt liten pojk som vi drog runt på i ur och skur.
Härom veckan träffade jag J för första gången på 10 år, minst.
Vi satte oss över en kopp kaffe och pratade.
Avhandlade ungar, fruar (exfruar alltså), jobb, fritid mm mm.
Trevande kom vi in på familj.
Jag släppte ut lite om min syster och hennes bedrövlighet.
Jocke såg lite hålögd ut och jag frågade lite försiktigt
med vetskap om att styvpappas livsöde tog slut för sex-sju år sedan.
Dessutom hade jag ryktesvägen hört att storebror gått samma öde till mötes.
J ögon fylldes med smärta och tårar när han bekräftade att så var det.
Dessutom är lillebror illa däran med droger och en och annan vända inlåst.
Han tittade på mig och säger: Mange, fan jag önskar jag haft ditt telefonnummer
tidigare, hade behövt dig då.
Ja, Jocke. Det är nog så att jag behövt dig också under stundom.
Nu är vi på banan igen och vi är dessutom blodsbröder (för den riten glömmer jag aldrig).
Dina problem och lyckliga stunder är mina, kompis.
Även om det dröjer stunder mellan mötena.
// Mange
Varför?
Kräver inte att veta vilka ni är.
Men jag undrar följande.
Varför läser ni?
Hittar ni något bra?
Vad kan förbättras?
Men framförallt, hur mår ni?
Kram Paps
Up, up...
Så är det, det börjar bli dags nu.
Den gränslösa dumheten tar ännu ett kliv.
Det blöder att höra men det värmer att lyssna.
Långa fina samtal om allt.
I år är det kaninens år, faktiskt.
Så flyg din kos, det är dags att lukta på andra blommor.
// Paps
Tryggare
Bloggare kan alla vara,
Klippa, klistra och så spara,
När man sedan hittat fästet,
Kommer så det stora testet.
Bloggarn sina trogna vårdar,
Kollar runt på deras gårdar,
Läser, skriver och förbarmar,
Tar beröm med öppna armar.
Mycket glöd och massa lycka,
Stora texter man kan trycka,
Ser och hör om sina vänner,
Tycker om och riktigt känner.
Det finns rader om oss alla,
Till och med där huvud falla,
Det finns de som pratar kläder,
Och så de som bara gläder.
Så var glad du lilla skara,
Skriv kommentarer och besvara,
Skänk en tanke till dem alla,
Annars lätt någon kan falla.
Bloggarn tar och bloggarn giver,
Samme bloggare vi förbliver,
Och bloggarns mål är blott det ena,
Vänners sanna väl allena.
___________________
En vän eller två
De som detta handlar om är mina bästa tillsammans med snickarn.
I min tunga period förra sensommaren var de där.
Inte med så mycket lull lull surr utan bara där.
Dessutom hade de den perfekta sysselsättningen för en kille
som vid den tidpunkten inte hade någon större lust med någonting.
Vi la sten, 400 kvadrat marksten. Det var grym terapi.
Över ett år har gått sedan dess, de är fortfarande där.
Vi träffades för 5 - 6 år sedan, jag och mannen i huset.
På fest hos en gemensam vän hamnade vi bredvid varandra.
Det var nästan som när man träffar en kärlek.
Vi satt hela kvällen och pratade, så mycket så vi både till och med
fick åthutningar av våra dåvarande fruar (vilket i mitt fall var en vana).
Att finna en sådan kompis är få förunnat.
När han något år senare skilde sig var det liksom en självklarhet att stötta
honom i det. Vi satt många kvällar, vred och vände.
Idag har han en alldeles fantastisk sambo och precis som jag har
de nu fyra barn tillsammans.
Sådana vänner önskar jag att alla hade.
// Paps
