Virtuella eller jävligt äkta.
Facebookkompisar (flest vinner), msnpolare (på jobbet, hemma, i telefonen),
bloggvänner (det finns ju sådana också), skype (ändå mest live iaf).
Vi har kompisar hos oss hela tiden, med oss i vår lilla del av världen.
Men vänner, sådana som man träffar över en lunch.
Riktiga homies som ringer och meddelar att nu är jag på väg
med släpet, vi möts kl 9.30 på byggfirman.
Killar som Snickarn som ställer upp med byggexpertis.
Krysskollegor som vill träffas över en kaffe och surra lite skit.
Vänner man känt sedan barnsben som trots långa uppehåll
mellan kontakten ändå står en så nära.
En sådan ska jag berätta om nu.
I mitten på 80-talet var jag med i två grupperingar kan vi säga.
Det ena gänget höll till på Norra Gryta. Det var mina sportpolare.
Matte, som jag berättat om, var den som stod närmast.
Det andra gänget höll till på Södra Gryta.
Lite hårdare boys. Hängde på fritidsgården, tjuvrökte och hittade
på en jädra massa bus.
Jag hängde ungefär fifty fifty. Det var ju så att med idrottarna
hade vi ett gemensamt intresse i sport av alla slag.
Söderkisarna, ja där hängde brudarna... Ja, ni förstår.
Min närmaste där, Jocke, var en skön lirare.
Tillsammans var vi 2 tredjedelar av de 3 musketörerna.
Åkte moppe, raggade tjejer, hade långt hår och trasiga jeans.
Vi höll ihop ganska länge, en bra bit upp i 20-års åldern.
Jag bodde ofta hos J i ungdomsåren, dels för att min syrra var (och är)
som hon är och dels för att det var lite spännande.
J plastfarsa var inte alltid så stabil med spriten (periodare)
men alltid snäll och glad. Mamma var en av de bra, grym
dam med fantastiska matbegåvningar (hennes kalops, ihaaaa).
Storebrorsan tillhörde de då beryktade grabbarna på stan,
de som drog runt med en känd boxare (os-silver) och muckade.
För att vid bråk skicka fram ovan nämnd för att göra processen kort.
Lillebror var en försynt liten pojk som vi drog runt på i ur och skur.
Härom veckan träffade jag J för första gången på 10 år, minst.
Vi satte oss över en kopp kaffe och pratade.
Avhandlade ungar, fruar (exfruar alltså), jobb, fritid mm mm.
Trevande kom vi in på familj.
Jag släppte ut lite om min syster och hennes bedrövlighet.
Jocke såg lite hålögd ut och jag frågade lite försiktigt
med vetskap om att styvpappas livsöde tog slut för sex-sju år sedan.
Dessutom hade jag ryktesvägen hört att storebror gått samma öde till mötes.
J ögon fylldes med smärta och tårar när han bekräftade att så var det.
Dessutom är lillebror illa däran med droger och en och annan vända inlåst.
Han tittade på mig och säger: Mange, fan jag önskar jag haft ditt telefonnummer
tidigare, hade behövt dig då.
Ja, Jocke. Det är nog så att jag behövt dig också under stundom.
Nu är vi på banan igen och vi är dessutom blodsbröder (för den riten glömmer jag aldrig).
Dina problem och lyckliga stunder är mina, kompis.
Även om det dröjer stunder mellan mötena.
// Mange
bloggvänner (det finns ju sådana också), skype (ändå mest live iaf).
Vi har kompisar hos oss hela tiden, med oss i vår lilla del av världen.
Men vänner, sådana som man träffar över en lunch.
Riktiga homies som ringer och meddelar att nu är jag på väg
med släpet, vi möts kl 9.30 på byggfirman.
Killar som Snickarn som ställer upp med byggexpertis.
Krysskollegor som vill träffas över en kaffe och surra lite skit.
Vänner man känt sedan barnsben som trots långa uppehåll
mellan kontakten ändå står en så nära.
En sådan ska jag berätta om nu.
I mitten på 80-talet var jag med i två grupperingar kan vi säga.
Det ena gänget höll till på Norra Gryta. Det var mina sportpolare.
Matte, som jag berättat om, var den som stod närmast.
Det andra gänget höll till på Södra Gryta.
Lite hårdare boys. Hängde på fritidsgården, tjuvrökte och hittade
på en jädra massa bus.
Jag hängde ungefär fifty fifty. Det var ju så att med idrottarna
hade vi ett gemensamt intresse i sport av alla slag.
Söderkisarna, ja där hängde brudarna... Ja, ni förstår.
Min närmaste där, Jocke, var en skön lirare.
Tillsammans var vi 2 tredjedelar av de 3 musketörerna.
Åkte moppe, raggade tjejer, hade långt hår och trasiga jeans.
Vi höll ihop ganska länge, en bra bit upp i 20-års åldern.
Jag bodde ofta hos J i ungdomsåren, dels för att min syrra var (och är)
som hon är och dels för att det var lite spännande.
J plastfarsa var inte alltid så stabil med spriten (periodare)
men alltid snäll och glad. Mamma var en av de bra, grym
dam med fantastiska matbegåvningar (hennes kalops, ihaaaa).
Storebrorsan tillhörde de då beryktade grabbarna på stan,
de som drog runt med en känd boxare (os-silver) och muckade.
För att vid bråk skicka fram ovan nämnd för att göra processen kort.
Lillebror var en försynt liten pojk som vi drog runt på i ur och skur.
Härom veckan träffade jag J för första gången på 10 år, minst.
Vi satte oss över en kopp kaffe och pratade.
Avhandlade ungar, fruar (exfruar alltså), jobb, fritid mm mm.
Trevande kom vi in på familj.
Jag släppte ut lite om min syster och hennes bedrövlighet.
Jocke såg lite hålögd ut och jag frågade lite försiktigt
med vetskap om att styvpappas livsöde tog slut för sex-sju år sedan.
Dessutom hade jag ryktesvägen hört att storebror gått samma öde till mötes.
J ögon fylldes med smärta och tårar när han bekräftade att så var det.
Dessutom är lillebror illa däran med droger och en och annan vända inlåst.
Han tittade på mig och säger: Mange, fan jag önskar jag haft ditt telefonnummer
tidigare, hade behövt dig då.
Ja, Jocke. Det är nog så att jag behövt dig också under stundom.
Nu är vi på banan igen och vi är dessutom blodsbröder (för den riten glömmer jag aldrig).
Dina problem och lyckliga stunder är mina, kompis.
Även om det dröjer stunder mellan mötena.
// Mange
Kommentarer
Postat av: Teresa
Gråter, igen...
Ja, det är precis så där riktig vänskap är. Den finns, för alltid, kravlöst. Hur långt det än går mellan gångerna. I med- och i motgångar.
Postat av: Lena
tårar strömmar ner och T undrar vad jag gör och varför jag sitter och gråter...Som jag envisas med att säga "livet är för kort". Varför tar vi inte hand om det positiva vi har?
Trackback
