Vad är kärlek?
Jag funderar mycket på den frågan.
Vad är det för er?
I mitt andra äktenskap var det kärlek som övergick till
någon slags form av statusgrej.
Vet inte riktigt hur jag ska formulera det.
Men många gånger så kändes det som att det var någon slags
fasad som skulle visas upp. Lyckliga familjen på promenad liksom.
Fina huset, goda maten, vinet, uppfostrade barnen och så vidare.
Det där spontana existerade inte och om man försökte så var kontentan
att man:
A: Inte var på humör för spontanitet...
B: Man slösade pengar...
Varför blir det så?
Till exempel.
I början av ett förhållande kör man ju kanindansen var man kommer åt.
Spontant och bra, mycket och med en jävla inlevelse.
Så dör det ut bara.
I början är man heller inte bang för att göra kul grejer,
bus och skoj, bio och popcorn, promenader, målar tillsammans,
sitter tätt ihop och ser på tv, skrattar, tar på varandra, säger fina saker,
lämnar små lappar, älskar med hela hjärtat vidöppet.
Och sen då, magplask.
Plötsligt är man för trött, för ospontan, för bekväm. Varför då?
Så har jag bestämt att det aldrig mer ska bli så, då skiter jag hellre i det.
Så det så.
// M
Tack för den. Nu ligger jag och krälar på bottennivå igen.
Intressant ämne! Jag försöker acceptera - mot min vilja - att det är svårt att gå nyförälskad genom hela livet (läs hela äktenskapet/förhållandet). Samtidigt finns det också en charm (läs positiv bekvämlighet) i vardagens kärlek.
Du menar att det knullas för litet helt enkelt ?!
K: Inte kräla, kramas.
Reb: Ni är ju ändå bland de bättre jag känner.
V: Hahaha ja det med.
Håller med dig fullständigt.
MEN, med åren och bekvämligheten kommer också en skön tillit, den uppskattar jag.
Kram på dig
Svår, svår, svår fråga.
Jag bara tänker på hur ont det gör när man tror att man förlorat DET DÄR oförklarliga, det där sprudlande och spontana.
När man inte ens orkar med att upprätthålla en fasad. Men det går ju upp och ned, även om man får kämpa...
