vilsnafarsan // en pappas försök att dela med sig

som många ställt. De som känner mig alltså.

Varför vilsnafarsan? Så vilsen är du väl inte?

Det kan ju tyckas att man inte är så vilsen alla gånger.

Men då, där, för snart ett år sedan när jag började skriva så
kände jag mig lite vilsen. På många sätt.

Det var svårt att släppa hela den där skilsmässogrejen,
jag var inte helt lycklig med stöket utan barn.
Jag var väldigt osäker med barnen.

Inte osäker på min kärlek till dem, alla fyra.
Utan det handlar om hur saker ska fungera, tycker barnen
att jag duger. Är jag en bra farsa och alla sådana tankar som
ibland kan drabba en.
Tyvärr är det så (och jag tror jag pratar om de flesta killar) att
vi har en tendens att inte prata om svåra saker. Speciellt inte
kille till kille. De samtalen slutar ofta i något annat än det de
var tänkta att bli.

Detta har hjälpt mig massor, skrivandet alltså.
Det är fantastiskt befriande att få skriva av sig saker som
jag kanske aldrig skulle säga till en enda levandes människa.

Idag är jag inte alls så vilsen, som jag kände mig då.

Idag vet jag att jag duger.
Jag vet att all min kärlek till barnen kommer likt stora
studsbollar rakt tillbaka, rätt in i hjärtat.

Jag vet idag att det var det absolut bästa som kunde hända att
vi skiljde oss. För nu är jag JAG.

Ungefär så...

// Paps