Då
Jag kommer tillbaka till det där som var. Under ledigheten har jag varit hos vän och hjälpt till.
Det har påminnt mig om DÅ. Varför? Jo, de renoverar.
Jag är inhyrd som "expert". Mmmm det ni. Trodde ni inte va?
DÅ, då och framförallt i slutet av då, blev jag matad med negativiteter om hur jävla sur och grinig jag var.
Jag gnällde, vek inte tvätten på rätt sätt, var trött, frågade inte hur hennes dag varit (min dag var ju inget att berätta om, jag byggde ju om ett hus).
Men det värsta var när jag fick veta att jag inte älskade förbehållslöst.
Det grubblade jag ganska länge på. Sedan slog det mig. Det var ju det jag gjorde. Så förbehållslöst att jag glömde bort att älska mig själv.
Jag glömde att jag också lever.
Så kommer jag hem till fina vännerna.
Där ser jag hur det borde varit. De hjälper varandra. Arbetar tillsammans, sida vid sida.
De ler, kramas, berömmer och ber varandra om hjälp.
Jag inser att det är som jag kännt så här i efterhand, det var inte hos mig felet låg,
det var hos henne.
För fanimig, tvätten blir vikt och instoppad på sin plats, maten blir lagad, jag ler varje dag och jag älskar mina barn, förbehållslöst.
Men det viktigaste av allt!
Jag älskar mig själv för den jag är, speciellt med en stor snus under läppen.
// Paps
Ja jävlar i min låda. NU gråter jag litet.
Och fryser om fötterna.
Fast är det verkligen så att det antingen måste vara hennes eller ditt fel, och inte bådas? Att ni inte var kompatibla? Ibland känner jag mig också oälskad och osedd och den jävla tvätten blir bara vikt om jag ber om det eller gör det själv, mycket för att jag har tagit rollen som hemmets diktator. Men han älskar på sitt sätt och jag på mitt, och förhoppningsvis kan vi jämka trots att det såg kört ut ett tag.
DU har rätt K. Det är nog lite så jag menar också.
Allt gick ut på vilken jävla kass människa jag var för ditten och datten. Jag menade till en början att vi nog var lika goda kolsupare båda två. Med facit så 1: var det nog till det bästa. 2: Hon ljög sig grön och knullade till höger.
