Syster
Jag har en syster.
I ganska många år nu har jag förträngt det.
Men hur mycket jag än håller emot så dyker
fanskapet upp i tid och otid.
Det djävulskap denna människa har ställt
till med finns det inte tillräckligt med ord för att beskriva.
För 22 år sedan, när hon var 12, började mardrömmen.
På den tiden handlade det mest om revolt, mot allt och alla.
Enda skillnaden är att hennes inte tar slut, rätar ut sig och blir bra.
Hon har på alldeles egen hand gjort sitt bästa för att krossa alla,
framförallt mamma och pappa.
Hon håller på att lyckas och det tar tag i mitt hjärta med
ett järngrepp, det river och sliter.
Det jag misstänkt under många år är nu
till hundra procent bekräftat.
Och mitt i allt detta så står en tjej.
Ett älskat barnbarn och en fantastisk systerdotter.
Hon är 15 år. Det hon fått uppleva törs jag
inte ens tänka på.
För sju år sedan hade jag en möjlighet att ändra
scenariot, men tog den inte.
Det är inte så att jag förebrår mig själv för det.
Skulle jag kunna skåda in i framtiden finns det mycket annat
som jag inte heller skulle gjort.
Men jag hade en chans att vara den som kunde ge stödet,
vara vuxen, se till att utbildning sköttes....
Tyvärr visste jag inte då, vad jag vet idag.
Och ingen annan heller för den delen.
Nu är vi här och det känns nästan som att vi
kommit till vägs ände.
Det är här och nu. Alternativet är ännu en generation
av den halvan av familjen som kommer gå rakt åt fanders.
Paps
____________________
Åh, jag lider med dig. Och det är inte alls angenämt när det är ens egen syster. Men på något sätt måste man gå in, för att rädda barnet och rädda det som kan. Hon är 15 år, tid finns. Man har den skyldigheten som vuxen när man ser barn fara illa.
Allt gott denna torsdag! (Och du, jag tog bort lösen - har inget att dölja :) Läs vidare...)
/C
Känner med dig även om jag säkert inte kan känna en bråkdel av det som ni inom familjen upplever. Ta hand om den oskyldiga och ge henne tröst och stöd.
Låt henne få en plats i ditt hjärta M.
Du har långt mycket mer utrymme än vad du förstår.
Jag tror på försoningen och dess krafter.
Kram, V
Tack fina ni.
Jo, hon den yngre måste det ordnas med på något vänster, vet bara inte hur det ska lyckas, men lyckas måste det.
Hon har en plats, annars skulle jag nog inte beröras.
Men...
Försoning har provats om och om igen V, med dåligt resultat. Någon form av sjukdom blandat med substanser som gör att det är långt bortom räddning, det är den hårda bittra sanningen.
Mange
Jag har en syster som jag försöker tycka om, i över 30 år har jag försökt, men det går mindre bra. Vi kan inte heller kommunicera särskilt bra. Hennes diagnoser ändras i samma takt som årstiderna och mina föräldrar går på knäna.
Jag vet inte vad du går igenom, kan bara föreställa mig (om ens det) men jag vet hur det är att ha en syster.....
Stor kram
