Det svåra...
Jag hade det hyffsat lätt i skolan. Skapliga betyg rakt igenom.
Det var mest fotboll & bandy som gällde, men läste när det behövdes.
Min syster är nog i grunden långt mer begåvad än jag.
Så vad gör hon, kastar allt rakt ut i havet.
Pratat en del med min far om det.
Han hade möjlighet att ge mig en chans
när jag gick ut skolan.
En möjlighet som idag inte finns överhuvudtaget.
Jag tog den, arbetade hårt, ibland kanske alldeles för hårt.
Dock har jag lyckats med att bli något. Jag har ett bra arbete,
tjänar förhållandevis bra och lever ett bra liv (trots skilsmässor och annat).
Detta helt utan skolad utbildning.
När vi pratar om detta så märker jag på min far att han inte
har det så lätt med sitt samvete.
Han hade ju möjligheten att hjälpa henne också.
Problemet var att det inte gick att ha henne i möblerade rum
och definitivt inte ihop med andra människor.
I hela mitt liv har jag haft en oerhörd respekt för mina föräldrar.
Min pappa har aldrig skällt på mig vad jag kan minnas, det har räckt
med en blick, en tyst överenskommelse.
Mamma är lite mer gapig, men så är det väl med kvinns överlag :)
Respekten till mina föräldrar kommer nog mest av att jag (vi) är uppfostrade så.
Man visar hänsyn och respekt till andra människor, gamla som unga.
Det är en knepig ekvation. Hur det kan gå så illa åt ena hållet
och hyffsat bra åt det andra.
Visst, jag har skilt mig som sagt, inte en gång utan två.
Jag gör såklart inte allt rätt i livet, men är och har varit
förhållandevis ärlig och hedersam.
Nu när jag börjar få större barn inser jag mer och mer
mina föräldrars dilemma.
En son som sköter sig, jobbar,
har massa barn. Aldrig aldrig någonsin lånat en krona av
sina föräldrar, hälsar på dem utan några krav mer än att
det är mina föräldrar och barnens farmor och farfar.
En dotter som kontaktar dem enbart när det krisar,
när hon behöver pengar. Pengar som vi idag vet inte
går till mat och kläder till barn eller sig själv.
Ett halvt vuxet liv har det kostat dem och
det bara fortsätter.
Så ledsen för deras skull men också lycklig över att de finns.
Sonen
Det var mest fotboll & bandy som gällde, men läste när det behövdes.
Min syster är nog i grunden långt mer begåvad än jag.
Så vad gör hon, kastar allt rakt ut i havet.
Pratat en del med min far om det.
Han hade möjlighet att ge mig en chans
när jag gick ut skolan.
En möjlighet som idag inte finns överhuvudtaget.
Jag tog den, arbetade hårt, ibland kanske alldeles för hårt.
Dock har jag lyckats med att bli något. Jag har ett bra arbete,
tjänar förhållandevis bra och lever ett bra liv (trots skilsmässor och annat).
Detta helt utan skolad utbildning.
När vi pratar om detta så märker jag på min far att han inte
har det så lätt med sitt samvete.
Han hade ju möjligheten att hjälpa henne också.
Problemet var att det inte gick att ha henne i möblerade rum
och definitivt inte ihop med andra människor.
I hela mitt liv har jag haft en oerhörd respekt för mina föräldrar.
Min pappa har aldrig skällt på mig vad jag kan minnas, det har räckt
med en blick, en tyst överenskommelse.
Mamma är lite mer gapig, men så är det väl med kvinns överlag :)
Respekten till mina föräldrar kommer nog mest av att jag (vi) är uppfostrade så.
Man visar hänsyn och respekt till andra människor, gamla som unga.
Det är en knepig ekvation. Hur det kan gå så illa åt ena hållet
och hyffsat bra åt det andra.
Visst, jag har skilt mig som sagt, inte en gång utan två.
Jag gör såklart inte allt rätt i livet, men är och har varit
förhållandevis ärlig och hedersam.
Nu när jag börjar få större barn inser jag mer och mer
mina föräldrars dilemma.
En son som sköter sig, jobbar,
har massa barn. Aldrig aldrig någonsin lånat en krona av
sina föräldrar, hälsar på dem utan några krav mer än att
det är mina föräldrar och barnens farmor och farfar.
En dotter som kontaktar dem enbart när det krisar,
när hon behöver pengar. Pengar som vi idag vet inte
går till mat och kläder till barn eller sig själv.
Ett halvt vuxet liv har det kostat dem och
det bara fortsätter.
Så ledsen för deras skull men också lycklig över att de finns.
Sonen
Kommentarer
Postat av: Livet runt 30...5
Vi kvinnor är inte gapiga, vi bara öppnar mun ibland och säger vad vi tycker. Och hur väl man än vill så kan man aldrig ta ansvar för någon annans liv när de väl blivit vuxna, inte klandra sig för vad man skulle ha gjort eller inte gjorde. Syster är den enda som kan rädda upp sin situation - men ta hand om hennes barn.
Trackback
