Är det så??
Helgpappa, varannanveckapappa eller skulle det kunna vara så att
varannanhelgmamma skulle vara bäst?
Jag har upplevt det mesta i mitt liv med barnen.
Förutom det sistnämnda som står ovan.
Var man än läser och lyssnar (bloggar, tidningar, samtal med vänner)
så återkommer detta fenomen.
Obs, detta är något som jag uppfattar, om än något färgad.
Varför är det alltid så att när saker och ting inte fungerar så
är det per automatik hos pappa det inte fungerar?!
Eller rättning, varför är det alltid pappa som ska stryka på foten?
Barnen mår såklart aldrig bra av uppslitande skilsmässor, skäll och gnäll.
Hos mig har det varit så att mina första två barn inte, fick, ville eller skulle
bo med pappa. Trots mängder med samtal, privat och med experthjälp,
så löste det sig inte.
Den tredje med samma mamma bor nu efter många om och men med mig
varannan vecka.
Dock återkommer det hela tiden till, att när han är lite trött
grinig och kinkig, så får jag ett samtal per omgående.
Han mår inte bra och det kanske skulle vara bättre om han bor varannan helg.
Absolut, brukar jag svara, han kan bo varannan helg hos dig.
För det första så tror jag att mina barn trivs minst lika bra hos mig.
För det andra (och detta tror jag är viktigt) så lägger jag ingen kraft
på att diskutera mina exfruar med barnen.
Vad jag menar är att det inte finns någon som helst anledning för
mig att rota i vad som händer där varannan vecka.
Jag vet ju redan att de i det stora hela har det bra. Maten står på
bordet när den ska, det hittas på roliga saker, det bakas, det leks.
Jag vet också att det bråkas då och då, kastas glosor och stås i.
Men jag börjar inte mina veckor med att förhöra barnen om det.
Har ni haft det bra hos mamma, har mamma skaffat ny kille,
har mamma skällt på er för att ni inte städat bla bla bla??
Det finns liksom ingen anledning för mig att få reda på eller ens ta reda på det.
En viktig detalj är såklart den att man som pappa måste ha viljan att
ha det så, viljan att ha sina barn måste vara större än viljan att leva
ungkarlsliv eller låta sitt arbete, skola vara någon form av orsak till
att inte ha sina barn nära.
Hmmm lite onyanserat inlägg kanske, men men..
Kontentan är ändå någonstans att vi måste stå på oss vi också,
vi ensamstående farsor som faktiskt inget hellre vill än att ha barnen hos oss.
// Paps
