Djupdyk och magplask
Det har väl inte undgått någon att jag är en sådan där
varannanveckaspappa. En sådan som jobbar halvt ihjäl
sig ena veckan, skiter i feber och annat grus i maskineriet,
bara kör liksom.
Sedan kommer veckan med det som egentligen betyder något.
Igår gjorde vi som vanligt (jo, det har blivit som vanligt med måndagsmys)
och hittade på något. Lotten hamnade på badet.
Kristiansborgsbadet alá måndagsmys.
En storögd mamma, till Nattis en klasskompis,
stirrade på mig med en blandning av skräck och idiotförklaring.
Jag satt nämligen lugnt och läste tidningen medans Nattis och Adam med
full fart kastade sig dykande i stora "vuxenpoolen".
- Hurru du Farsan, får Nattis vara där alldeles själv?
- Öhhhhh ja, hon kan ju simma, dessutom sitter jag 2 meter ifrån poolkanten!!
Dessutom tror jag mig inte tillhöra stereotypen av en man som
bara kan göra en sak åt gången.
Det går rätt ok att läsa tidningen och ha ett öga på badande barn samtidigt.
Adam tyckte att pappa skulle bräcka de där två coola killarna som gjorde en och en halv
baklänges med skruv. Jag försökte förklara att han fick vara nöjd med att pappa fortfarande
lyckas dyka på ett ganska hyggligt sätt.
Nattis tittade på sin trampolindykande bror och sedan på mig.
- Du pappa, tror du jag kan dyka från den där?
- Alldeles säkert kan du det.
Varpå hon helt sonika klättrar upp, tittar ner i vattnet och dyker.
Det tar en bra stund tills hon kommer upp till ytan igen men väl
där strålar ögonen och hon ler med hela ansiktet.
- Pappa, det var ju ganska lätt, tror du jag törs där uppe, frågar hon
och pekar på treans svikt.
- Njaa, tror vi väntar med det ett tag....
Senast igår läste jag om att vi är för beskyddande mot våra barn vilket gör att de aldrig vågar kliva utanför ramarna själva. Jag är hönsig till tusen och ska ta och lära mig ett och annat av dig.
