vilsnafarsan // en pappas försök att dela med sig

Stora delar av min uppväxt tilbringade jag med min
morfar och mormor. Varför kan vi lämna därhän.

Mormor lärde mig steka pannkakor
och baka (nåja) chokladbollar.
Chokladbollar med kokkaffe i, mmm.
Hon var en sån helylletant Mormor.
Tvättade fotbolls och bandy kläder.
Var ett tag ganska ensam om att ha strykna
underställ i bandylaget. Var till slut tvungen att
säga till att det inte gick an. Mormor ,det ska lukta
illa och vara skrynkligt. Hon accepterade motvilligt.
Mormor såg också till att jag lärde mig äta riktig
husmanskost, sån som knappt finns idag.
Stekt strömming, kalops, riktiga köttbullar med rårörda
lingon, söndagsstek med kokta grönsaker och potatis.
Hon var en sån kvinna som sällan såg några problem,
bara möjligheter.
Hon var fin Mormor Märta, bäst helt enkelt.

Min stora idol och förbild var Morfar Börje.
Storfiskaren som tog med sig lilla parveln
ut på sjön och lärde mig köra båten.
Vi pimplade abborre om vintern,
kastade med haspelrulle om sommarn.
Morfar missade sällan en match. Han sa inte så
mycket om varken resultat eller mitt spel,
men han var där. Det räckte för mig.
Under hela sitt yrkesverksamma liv hade
han inte en enda sjukdag. Han såg så
mycket fram mot sin pension, dom skaffade
sig en liten täppa med tillhörande båtplats
vid hjälmarens strand.  Flyttade till Arboga för
att vara nära sitt älskade Räfsvik.
6 månader efter pensionen fick Morfar en
propp i hjärnan, blev förlamad i vänster sida
och blev sittande i rullstol. Minns hur orättvist
jag tyckte det var och fortfarande tycker att se
min älskade, alltid brunbrända morfar sittandes
blek och utan lust framför tv:n dag ut och dag in.
Den fantastiska avslutningen på hans liv
blev soppa och tråk.
Men jag hoppas och tror att deras liv i det
stora hela ändå var en ganska lustfylld resa.

Mormor & Morfar, kram på er, försöker göra er stolta.

Farsan