vilsnafarsan // en pappas försök att dela med sig

Bodde vi på Pettersberg.
Jag fick vara med dom stora killarna,
Tommy, bröderna P, Bröderna M m.fl.

Anledningen var nog att jag på den tiden
var en liten men talangfull målvakt i
landhockeyns värld.

Kommer aldrig glömma en kväll i
Februari då vi samlades vid rinken
invid St Illiansskolan.
Nu skulle det spelas på is.

Coolt, på med utrustningen.

Som bestod av någons gamla uttjänta
magplatta modell XS, hockeybrallor, Hjälm med galler,
plock, klubb modell "Coop Extra" inte så tjocka
och vaderade, samt tillhörande benskydd.
And no more utöver de kläder jag hade på mig.

Behövdes ju inte så mycket skydd när man spelar
med tennisboll.
Uppvärmning var obligatorisk även på denna nivå.
Dom ställer upp framför kassen och ska börja värma
sin lilla lilla keeper.

Rädslan som kom över mig då är svår att beskriva.
Skakade som ett asplöv.

För när man spelar hockey på is, då spelar man med P U C K.

Där stod dem, killarna som var 11-12-13 med varsin
puck och skulle värma.
Shit det här kommer göra ont var enda tanken.
Men jag stod kvar, grinade inte förrän jag kom hem
och morsan fick se alla blåmärken.

Givetvis fick grabbarna sig en sjuhelsickes
utskällning av morsan.

Men jag vann deras respekt, jag stod kvar utan att gnälla.

Tänker på detta ibland. Man känner sig lite
så där ibland, i alla fall jag.
Som en målvakt som står där längst bak.
Men idag är det inte puckar som kommer skjutna av 12 åringar.

Känns mer som gråsuggor kastade av Magnus Samuelsson
som på något vänster eller höger ska stoppas.

Dessutom blir det inte blåmärken av dem,
det blir ärr som inte försvinner.
Som sitter där lite varstans och påminner.

Måste hitta bättre skydd.



Paps
___________________________________