Det närmar sig...
...med stormsteg.
Vem är jag att sitta där på podiet (eller hur det nu blir).
Tycker det är kul att skriva, lära mig, komma framåt.
Men det är skrift, nu kommer jag få lov att öppna truten också.
Har idrottat i hela mitt liv och lärt mig att lite nervositet
är bra men det här är löjligt.
Puh, svettig redan innan uppvärmning.
Det är inte det att jag inte kan prata.
Inte där problemet ligger, är ju säljare till vardags.
Så svadan är det inget fel på.
Men då handlar det om jobb,
nu pratar vi känslor, djupt innanför västen.
Ändå, någonstans inom mig gillar jag det.
Det är en ny utmaning. Ett steg i en personlig
utveckling som jag garanterat aldrig hade trott
eller vart i närheten av att göra för ett år sedan.
Skräckblandad glädje.
Paps
Och jag ska lyssna, ställa frågor om ni tystnar och annars bara insupa era visdomsord och erfarenheter.
hahaha och nu blev jag mycket lugnare ;)
Själv får jag inte vara med, oklart vilken av alla anledningar som väger tyngst till varför inte:
- inga visdomsord att komma med, däremot grodor i mängd
- inte den idealiska barnföräldern som vill låta lekrum vara museum, som inte värdesätter egna initiativ utan föredrar mammadiktatur
-jäv med tanke på arbetsgivaren
Och så finns det säkert tusen andra men jag ska bombardera Karin med allehanda ämnen som jag vill ha uttömda. Det här blir bra ska ni se:-)
Det går säkert bra, bättre än din idrottskarriär i alla fall. :-D asgarvar
Pappan
Huruduru Snickarn, akta dig ;)
